Japp. Så är det eller så måste det vara för varför annars har jag blivit så ägd av Gud som jag blivit? Låt mig berätta varför jag känner så som jag gör, orsakerna till mitt fundamentala hat. Sedan min födelse har jag blivit ägd, från barnhemmet fick jag något vilket min mamma var tvungen att kurera och det länge. Guds vrede i form av sjukdomar har varit lika vanligt som att sätta på sig skorna för mig.
Simpla saker som att sätta på skärmen har slutat med mig, en fingertopp fattigare. Eller så funkar saker aldrig för mig. Det finns alltid en jävlig tvist som får allt att gå åt helvete vilket resulterar i att jag tvingas hålla på med (sätt in problem här) miljontals fler timmar än nödvändigt. Jag började dessutom prata sent men nu kan man inte få stop på mig vilket har satt mig i minst sagt för jävliga situationer. Saker kan flyga ur mig utan någon som helst åtanke.
Ett exempel: efter min underbara vistelse i HongKong fick jag mask i magen, något mindre trevligt problem som inte alls låter så djävulskt som det är. Jag har nog aldrig misshandlat min anal som jag gjort när jag fått mina tre (!!!!) återfall.
Ett annat är första dagen jag fick min BMX. Vad slutade det med? Jo, akuten och ett år senare ett hål i min muskel i magen. Något som alltid kommer att vara där. God’s tattoo if you so wish.
Något som hänt mer nyligen: en vecka sedan befann jag mig i skolan, utanför gymnastikhallen mer precist. Något får mig att vilja gå in i gymnastikhallen (han planterar tankar i huvudet på mig) så jag tar tag i dörren och sliter upp den. Problemet? Min tå var i vägen. Jag kan säga er att den dörren är tag mig tusan inget lätt jävel. Resultatet? En blodig tå. Hur som helst var detta en vecka sedan och idag gör sig tån påmind. Vad som händer är att jag som håller upp soppåsen (som ligger i en platsbehållare som är avtagbar, ibland när man tar ut påsen kan den följa med) så att mamma ska kunna slänga rester som ligger i en kastrull. Just när den sista biten glider ner i påsen råkar plastbehållaren glida av och var hamnar det? Japp, på min tå. Ägd, igen.
Nu till det sista exemplet. I vårt hus var vi ett rum där vi förvarar väskor, påsar med sorterbart skräp, papper och konserver. Konserverna ligger på någon slags hylla av trå. En dag går jag in dit i hopp om att hitta den rätta bland 20 stycken andra. Jag lyckas hitta burken som befinner sig typ på botten. Så jag börjar rota bland alla. Som vanligt bevakar Gud mig med X-ray vision. Vad som händer sen kan ni gissa. En burk trillar ner på min tå, notera dock att det är den största och tyngsta JÄVLA BURKHELVETET I HÖGEN! Burken krossar min tå totalt och jag är på gränsen till att börja gråta av ren smärta.
Nu till slutsatsen … En följd av att allt skiter sig för mig är att jag inte litar på att något ska funka och jag är skeptisk till många saker här i livet. Givetvis finns det människor som har det grymt sämre än mig. Men detta är min blogg och ja … Ja … Öh, den är i vilket fall min. Gud verkar hata mig utan någon som helst orsak och jag hatar honom tillbaka.
***
Idag har jag varit flitig och städat. Dammsugit faktiskt. Att jag gjort det på en lördag är något som man inte ofta får vittna. Till en viss grad kan jag tycka att dammsugning är något roligt eller spännande. Man får ju för fan leka gud! Gud över småsaker iaf …
Each decision has as concequence … Each move with the stick can lead to surprises … To suck it, or to spare the poor soul
Ungefär så kunde nästa catch phrase till den senaste Blockbustern vara. I mitt fall brukar jag skita i vad som åker in i sugarN. För det mesta är jag för lat för att plocka upp objektet som annars kommer offras till Sugargudarna.
***
Ibland får jag problem med mitt liv. Känslomässiga problem som måste lösas. Förvirring, tolkning av saker och advice. Allt sådant brukar lösas tack vare en person. Denna person är Elin. Hon är ju trots allt av det feminina könet och förstår kvinnor mer än jag gör. Jag har inte känt Elin så länge, ett år sedan jag först träffade Q & E. Men jag litar på de två mer än dem flesta i mitt krets av bekanta. Utan Elins hjälp känner jag mig lite som en liten firre som slängts på land och sprattlar hjälplöst. Problemet nu är att Elin nu är i Japan och studar rumpan av sig. Nu kan inte jag prata av mig med henne lite mer normalt. Men nu är det högtid att göra nu när det är lov! Så Elin, var beredd!
… och Elin, tack för att du lyssnat på mig.