Call of Duty 4 var inget spel jag riktigt såg fram emot. Kanske berodde det inte på själva spelet utan att jag hade ingen budget att köpa spelet för. Tills en dag då jag blir upplyst om den stora sanningen. EBGames, byt in två spel och få CoD4 för 100:-. En underbar deal tänkte jag men jag visste att det måste finnas några spel som inte ingår i denna deal så jag ringde in till EBGames i Lund och frågade. När han var klar med att rabbla upp listan stod jag med ett stort fånigt leende och tänkte:
Yes! Byta in PGR3 och Shadowrun som jag både spenderat 250kr på! Deal of the fuckin’ day baby.
Dagarna börjar närma sig releasen och jag hamnar i samma game som Jason och några andra och på något sätt hamnar vi i en diskussion om just det erbjudandet. Just då dyker det upp något som får mitt hjärta att stanna i några sekunder. Jason:
Det gällde väl bara om man förhandsbokar?
FAN FAN FAN FAN!
Tänkte jag, då jag inte hade förhandsbokat skiten utan bara frågat om man kunde göra det. Jag får extremt mycket med ångest. Tankar om vilken idiot jag är som inte åkte dit och förhandsbokade innan börjar flyga runt i huvudet. För nu var det för sent. Klockan var 2300. Nej nej nej, så här enkelt ger sig inte ryssar. Vi tar till med språket och dramatisering för att få det vi vill ha! Så nästa morgon packar jag ner Shadowrun och PGR3 i väskan, tar en hundralapp med mig och beger mig till skolan. Första lektion flyger förbi snabbt och vi har en längre rast vid tio-tiden. Jag kliver ombord på min P.I.M.P-bike0 och racar till Nova Lund. Jag kommer dit och blir mött av 3-4 nördar som står vid dörren (som är fortfarande stängd) som förmodligen är här av samma orsak som mig själv.
Dörrarna öppnas och jag tar raska steg om EBGames för att vara först, för att få mer tid till att fjäska till mig spelet. Och lyckas det? Såklart. Jag är ju The Man Almighty! Sedan är det tillbaka till skolan och vara med på resten av skolan innan det är game-time.
Nu lite om spelet. Självklart älskar jag det. Grafiken är helt underbar. Ljussättningen är bara fantastisk. Under öppningsscenen råkar min underkäke glida ner och saliv börja rinna nedför kinderna, så snyggt är det! Och kontrollen är helt fantastisk, Halo: släng dig i väggen! Spelkänslan är lika underbar som alla andra delarna. Nu kommer vi till den delen som imponerade mig mest, jo story-mode. CoD har aldrig riktigt varit ett story spel, dvs att man lirar det för storyns skull. Men det har Infinity ändrat på minsann.
*SPOILER*
Jag blir överaskad, på ett positivt sätt, när spelet personifierar spelets karaktärer så att vi ”binds” till dem som vi inte gjort innan. Att vi sedan får se dem avlida mitt framför ögonen på en smärtar. Det vrider till i magen på mig som bara story-tunga spel gjort innan. Man får uppleva en mans sista minuter, man får styra över honom för att kunna gå runt och se alla lik och ödeläggelsen omkring en. Så har CoD aldrig varit innan. Inte på så sätt. Jag älskar varje sekund av storyn. Den är perfa.
*/SPOILER*
That’s all for now folks’
